Sarahs blogg....

Jag har funderat mycket den senaste veckan/veckorna. Känt mig lite ensam och konstig. Det kanske är först nu jag riktigt förstått att jag nu bor ensam och att det ska vara så. Märklig känsla,.....samtidigt som jag egentligen mår bra av att nu leva själv så saknar jag det "gamla" lite. Jag saknar nog mest att ha någon att dela allting med, bara att hela familjen sitter ner tillsammans och äter middag, alla tillsammans ser barnprogram på kvällarna, eller bara att alla sover tillsammans. Ja, det är mycket som cirkulerar i mitt huvud just nu...både bra och dåligt.

 

Självklart är veckorna utan barn extra tunga, då man har extra mycket tid att fundera på. Huset är tomt och tyst och man bara längtar efter kramar.

Jobbet är dock en bra sak att ha de veckorna. Det distraherar lite, även om jag bär med mig tankarna dit också.

 

Jag vet att jag inte är ensam egentligen, jag har en massa jättefina vänner som jag verkligen uppskattar. En del av dem får höra både det ena och det andra när jag behöver ventilera mig, och ingen har då än protesterat än (även om jag förmodligen ibland blir väldigt jobbig att lyssna på).

Även om mina vänner är otroligt fina är det ingen som lever det liv som jag gör idag. Jag har en enda som har provat på det, och hennes stöd i allt detta har varit värt otroligt mycket.

De andra är också duktiga på att lyssna och ge råd, men jag tror ändå att det är svårt att sätta sig in i situationen när man inte är där själv. Så tyckte då jag iaf när jag hörde om folk som separerade, Jag hade aldrig trott att det skulle kännas så här som det faktiskt gör.

 

Att det skulle kännas så här trodde jag inte heller när jag tog beslutet om separation. Allting var just då så himla rätt. Det var absolut inget förhastat beslut, utan nånting jag funderat otroligt länge på och velat fram och tillbaka. Jag förstår att det låter konstigt med tanke på att vi i princip just gift oss också,....men det var på nåt sätt som att det var absolut rätt just då. Jag ville så gärna vara en "riktig" familj. Det har nog egentligen alltid varit mitt stora mål i livet, familjen. Att ha ett bra jobb och göra nån slags karriär har inte alls lockat lika mycket. Jag ville ha en familj, det fick jag också, tyvärr var jag långt ifrån nöjd ändå och nu är det som att vi förstört den.

 

I allt elände som jag känner nu så tror jag ändå att barnen har det otroligt bra. För det mesta så är det glada och kramgoa flickor som man får rå om på veckorna. De blir förmodligen lite extra bortskämda hos både mamman och pappan är de är där. Allting blir lite extra "lyxigt" när man bara har dem en vecka. Dock förstår jag att det här med maten förmodligen blir lite extra knepigt hos pappan då han jobbar som han gör. Tyvärr finns det nog inte riktigt tid för honom att laga "ordentlig" mat på veckorna till dem, tror jag iaf. Han gör nog sitt bästa och barnen låter nöjda ändå. Jag tänker då att när jag ändå har så gott om tid (oftast iaf) när de är hos mig så ska jag laga "bra" mat som faktiskt kan ta lite tid. Moa har blivit riktigt duktig på att äta och framförallt smaka på allting även om det är nytt för henne. Livia är fortfarande skeptisk till det mesta och smakar inte gärna nya smaker. Skam den som ger sig, jag ska fortsätta ;)

 

Jaaaa, nu förstår jag nästan att ingen har orkat läsa allting såklart. Trots att det är funderingar jag har så förstår jag att det blir mycket för andra att ta in nu,...och kanske ni tror er veta bättre tom.

Jag vet långt ifrån allt och har svårt att ta in detta själv nu.