Foglossning

Min kropp är verkligen inte gjord för att bära barn. När jag väntade Moa kom de värsta krämporna de sista månaderna, men ändå så jag klarade av att jobba fram till 1 månad innan.
NU däremot vill jag bara lägga mig ner å dö. Det gör så fruktansvärt ont i svanken och rumpan att det inte kan beskrivas med ord. Ikväll har det varit värre än någonsin efter jobbet idag. Tyvärr har min smärta övergått i ett otroooligt litet tålamod, humöret tvärsvänger. Antingen gråter jag eller så är jag arg...och det värsta är ju att Moa får ta allt då det bara är jag och hon hemma.
Funderade på varför jag blev så himla arg först när jag kommit hem.....men jag tror att man biter ihop och anstränger sig så jättemycket under dagen på jobbet att det byggs upp så mycket...och då när man kommer hem och slappnar av så bara brister det...o när det gör så jäkla ont .
Fy, vad jag har dåligt samvete för att jag varit så arg på Moa idag.....det  blir till att smöra för henne imorron. Det är ju inte hennes fel, det vet jag oxå, men det går inte att tygla.
Imorrn är det dax för virrig barnmorska, men jag ska be henne prata med en läkare om att kanske få bli sjukskriven på halvtid iaf, så kanske jag känner lust att leva ett tag till.

Tjock är jag oxå, så inih-vete tjock.... usch, så här vill man bara inte se ut!

/ Sarah som tycker synd om sig själv :(

"Nya" fönster

Vårt hus ser fortfarande ut som en byggarbetsplats på många ställen. Det finns inga lister eller dörrfoder, inga trösklar och tapet som är halvriven överallt. Ändå fick det sig ett fint lyft igår då Johnny o Moa hade köpt blommor och prytt fönstren med. Så mycket det gjorde i vardagsrummet med fina fönster bara, eller åtminstone fönster utan damm och verktyg i :)